idag fick min mamma reda på att jag går hos en psykolog. jag skäms över det så himla mycket, känner mig som särbarnet #1 som inte kan stå på egna ben utan behöver tusen rullstolar med specialväxlar för jag kan inte växla själv. Så nu är jag sur somfan på en av mina lärare i skolan, och jag vill inte tillbaka dit.
Men det här kanske var lika bra, men skammen vill fortfarande inte försvinna. Den kanske går bort om ett, två, tre, sjutusen, nittioniotusen miljoner år. Min psykolog kommer bli ganska stolt över mig - tror jag åtminstonde. Hon har sagt att jag borde berätta vart jag är efter skolan och sådär.
Så just nu har jag ett ord som ligger och gnager sönder min hjärna:
skitliv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar